Jag är lite förändrad inombords. Tillsammans med min bäste vän Marabouchoklad NonStop slängde jag mig i sängen och beslutade mig för att kolla in Michael Cera när han är som bäst (tydligen). Filmen var inte alls vad jag tänkt mig, en enda röra var den vilket gör att jag älskade den. Varenda lilla sekund av filmen fick mig att blint stirra på den som en femåring stirrar på en julgran. Indiefilmen i sitt ässe och indiekungen likaså. Dessutom fick man se något man aldrig trodde Herr Cera hade inom sig, förmågan att spela en attraherande badboy vid namn Francois Dillinger. Hur kan han? Denna urtöntiga kille som man inte ens trodde skulle kunna resa sig upp ur sängen utan att bli utskrattad. Helt otroligt vad bara den lilla roll fick min Michael Cera-förälskelse att resas till skyhöga toppar.

Det var ett nöje att få se filmen, en privilegie. Jag tackar dig Cera och författaren CD Payne för att ni ville ge mig den äran att få se Youth in Revolt. T-A-C-K!!