Nu är det inte långt kvar förrän min kvinna kommer ner till Skåne för att stanna över sommaren. Fattar ni vad jag har saknat henne?

När man blir lite sentimental och förbannar hösten för att den tog oss ifrån varandra.

Detta inlägg dedicerar jag till två personer!

Evelina: för att hon är min trognaste (och förmodligen enda läsare) som tycker jag skrivit alldeles för lite de senaste dagarna.

Josefin: för att hennes ord är de finaste som någonsin skrivits i en historia. Med en fantasi och ett ordförråd bortom vår värld. Fortsätter du såhär går dina beskrivningar förbi Jocke Bergs.

Man anar inte hur lycklig man är förrän man hittar två vänner som man delar en vänskap med som ingen annan fattar. En vänskap som man behöver mer än luft.

Jag har funnit den plats där jag hör hemma, där jag kan vara mig själv och där jag kan få prata om samma sak tills jag själv tröttnat.