Det är kallt ute. Många gånger har hon undrat om det faktiskt är värt allt det här. När kylan biter in genom den tunna vår jackan och når hennes hud ångrar hon att hon inte tog den där dyra jackan hon prompt skulle ärva av sin bror i höstas, för att inte frysa. Men sådana jackor är inte alls okej när man ska ut, det var så hon resonerade i hallen.

Han har inte tagit hennes hand en enda gång under tiden de gått, inte heller har han försökt värma henne de få gånger de stannat upp på vägen. Men han har gått i hennes takt och lyssnat på allt hon haft att säga. Det har fördrivit tiden, för dem båda.

Hon märker knappt att de kommit in i lägenheten, hennes kropp har domnat bort. Inte ens den där köldsmärtan finns längre kvar, hela hon har sjunkit i en djup sömn. Skulle någon skada henne nu skulle hon inte märka det.

Det är mörkt i hallen, i hela lägenheten egentligen men hon kan vägen till sovrummet utan och innantill. Det är som en radiostyrd robot hon går in dit och söker sig till elementet under fönstret. Samtidigt som hon begrundar utsikten börjar knäna långsamt att vakna till liv, men bara knäna. Resten av kroppen kändes fortfarande som om hon fått en enorm spruta lokalbedövning i.

Sängen knarrade till när han lade sig i den, en gammal ärvd sak på 90 cm som han gång på gång insisterade på att han snart skulle byta ut. Två ord lämnade hans läppar: ’’Kom hit.’’ Hon vågade inte riktigt lämna sin plats, rädd för att aldrig bli varm och för evigt fastna i den döda, nerkylda kropp som tyckts ha drabbat henne. Vad var vintern bra för egentligen? Vad gjorde den för nytta för någon?

’’Kom.’’ Bara ett ord, och nu mer än vädjan än något annat. Denna gång gav hennes förnuft vika för känslan och med försiktiga tysta steg gick hon emot sängen, emot honom. Han som inte visat henne någon kärlek på hela kvällen men som nu vädjade om hennes närhet. ’’Kom.’’

’’Du är kall.’’ Orden sades som om han inte hade förstått det innan, hans hand hade dragit sig tillbaka efter bara en smekning längs hennes rygg. Hon hade knappt märkt att den hade rört vid henne. Hon satt på sängkanten. Han lyfte på täcket och en sista gång sade han: ’’Kom hit.’’ Hon förstod det inte men hans bara kropp var som en glödhet ugn, hade de verkligen varit ute i samma väder? Samma årstid?

Varenda millimeter av henne försökte desperat att värma sig på honom, likt en skör fågelunge låg hon i hans famn och sakta började hennes kropp att vakna till liv igen. Hon kunde känna processen ske i hennes kropp, hur armar och ben sakta vaknade till liv igen.

’’Har du något emot att vi bara ligger såhär resten av natten?’’ Hon visste att han hade haft andra planer för natten, trodde hon. Hans svar kom som en chock: ’’För min del kan vi ligga såhär livet ut, bara jag får vara med dig.’’

Många gånger hade hon undrat om det varit värt allt detta, när hon somnade den natten varmare än någonsin fanns det inte längre någon tvekan.

Untitled from Julia Ahlm on Vimeo.