Det blev ju en fika med min kära väninna, H idag. Fika är det vi gör bäst, sitta och dricka kaffe och prata om allt möjligt.

Men som vanligt när man umgås med H blir man alltid lika avundsjuk på hennes värld. Allt som pågår i hennes liv, man hör henne prata om alla dessa historier, platser hon ska besöka etc.

Det är så intressant men samtidigt så deprimerande just eftersom man inser att jag aldrig kommer ha det så. Jag kommer utbilda mig, skaffa något jobb och sitta där resten av mitt liv. Sedan när jag ligger där på dödsbädden tänker jag : ja just det jag skulle ju se världen. Det var därför jag aldrig gifte mig och skaffade barn.

Jag börjar nämligen sakta nu känna mig klar med Ystad och Sverige för ett tag. Jag måste härifrån, kanske mest ifrån Ystad, vilket alltid är en bit på vägen.

Men vart ska jag bli av? Med vilka pengar?

Åh gud om man ändå inte var så mycket till realist. Om bara tårna var nere på jorden , då skulle jag inte sitta här just nu, eller jo kanske framför datorn. NEJ ! Jag hade suttit på någon pub någonstans med vänner och skrattat till sent in på natten. Det längsta jag kommer just nu till platser bortom är genom Jane Austen, sisådär 200 år tillbaka. Det är ju alltid något. Men gud vad jag har den känslan att jag är menad till något annat än det jag gör nu.

You know?

Varför kan jag aldrig ta tag i saker? Damn myself...