Att:
2011-04-11 @ 14:57:08Att stå där på gränsen och plötsligt falla över. Att plankan som höll dig ovanför vattnet rycks undan med en sådan fart att du inte hinner finna något att hålla fast dig vid. Att känna det där fingret peka på dig och med ett skratt säga: ''Trodde du verkligen att DU skulle få vara lycklig?''
Att få se allt det du trott på försvinna och aldrig mer komma tillbaka hur mycket du bönar och ber. Att flyga runt på rosa moln som, utan att du hinner blinka, försvinner ut i tomma intet och låter dig falla mot den hårda platta ytan.
Att radera de stunder du senast kände dig lycklig därför att du inte längre får tänka på dem, att låta dina tårar blöta ner dussintals kuddar därför att något fruktansvärt har hänt och du inte får prata med den du mest av allt vill prata med.
Att känna det som om någon tagit din gnista ifrån dig. Att sedan undra vem som gav honom rätten att göra det.
Att aldrig komma närmre det vita ljuset i den svarta tunneln, att ständigt trampa på ett och samma ställe och smärtorna i magen som kommer när du inser att du aldrig kommer att nå det ljuset som bara lurar dig.
Att vakna upp mitt i natten, att glömma bort hur man andas och att inte se meningen med att gå upp ur sängen för att se vad dagen har att erbjuda.
Att inse att allt det du hade inte var ditt till att börja med.
Att sakta men säkert hitta tillbaka till den person du en gång mötte i spegeln och kanske med ett leende säga ''Hej! Vart tog du vägen? Jag har saknat dig.''
Kommentarer
Trackback
