Hur kommer det sig att våra föräldrar har en sådan strak hållhake på oss trots att vi är vuxna individer?

Ja visst jag må inte vara mer än nyss fyllda ljuvliga 18 år men , minns inte ni hur ni längtade (längtar) tills ni uppnår den fräcka siffran. Då skulle ni slå er fria och göra precis vad ni ville. Ni skulle hitta lägenhet direkt och ha fester var dag.

Men nu sitter man här, var skulle man få pengarna ifrån? Den är revolten man skulle göra kan man drömma om för du bor fortfarande hemm och gud nåde om du kommer hem stupfull eller dina föräldrar skulle se dig röka.

Nej det är inte vad vuxenlivet handlar om, så långt vet jag också. Det handlar om ansvar, att vara vuxen handlar om att ta dina egna beslut och även där har dina föräldrar ärrat dig.

Du ska planera en resa men du måste ändå kolla med mamma och pappa så att det är okej om du reser bort. Du berättar inte att du stannar hemma från skolan och du bönar och ber att dina föräldrar ska godkänna ditt yrkesval.

Ja man kan ge råd men i slutändan är det du själv som bestämmer.

Att bli ''vuxen'' och slå dig fri från dina föräldrar handlar egentligen inte om att gå på uteställen var helg (även om det är en rolig bonus). Det har vi lärt oss av våra föräldrar är fel och helt idiotiskt prioriterat, det är DET vi vet om när vi inte vågar gå hem till alla de där killarna vi svor på att vi skulle gå hem med. Det är inte att vi inte vågar för det gör vi (nog) det är att vi vet att det är fel men vårt psyke tror det är för att mamma inte ska bli besviken och för att pappa inte ska skälla ut en dagen efter.

Nej då är det andra vuxenlivet bättre, där vi får jobba ihop pengar och betala räkningar för då mår vi bra och känner hur mycket vi mognat. För det känner vi väl ändå inte av när vi gör de andra valen? Var ärliga!

Jag gör inte det. Jag blev vuxen när jag fick min internetbank och betala min första räkning själv, inte första gången jag kunde komma in på baren i stan.

Did any of this make any sense?