Jag älskar film. För mig finns det inget bättre än att sitta där och sugas in av storyn och de vackra skådespelarnas karisma. För mig kan en film vara mer än innehållet, det är de där små detaljerna som tex de där blickarna de unga tu ger varandra och man förstår att de älskar varandra men måste gå vidare, det kan vara musiken just nu en karaktär går på den gatan eller hur de får till den där fina färgen i filmen. ALLT är för mig fascinerande med film. För det finns ju så mycket mer än bara storyn i en film. Men hur mycket jag än älskar film och tycker att , wow de filmerna vi har idag bjuder på en förvånansvärd teknik så kan jag säga att det är YTTERST få som mäter sig med ''gårdagens'' stjärnor. Dessa YTTERST få går att räkna på en hand. Det finns de som inte kan få till den där nischen som man fick för de där många år sen. Tänk det är 60 år sedan vi fick se James Dean leka med knivar i Ung Rebell eller som man faktiskt tyckte att Hitchocks filmer var läskiga, de är ju inget i jämförelse med SAW 35, eller hur? Ärligt talat så skrämmer de skiten ur mig. Hitchock var och kommer alltid förbli ett geni inom skräcksfilms genren. Det är 50 år sedan Audrey Hepburn lät gravera en godispaket-ring i Breakfast at Tiffany's PÅ Tiffany's. Jovisst, Gudfadern I är väl bra men sååå lång tråkig och då ska vi inte snacka om tvåan och trean. Är det jag som är född på fel årtionde (1990) eller handlar allt om explosioner nu för tiden? Förlåt för mitt gammalmodiga sätt, visst det finns nya filmer som är bra men då , ojojoj då. Dock ligger min största kärlek inte så långt bak i tiden. Säg 30 år tillbaka, det är ändå 30 år. Kan ni tänka er att den avlidne John Hughes tonårsfilmer som ex Pretty in Pink och Breakfast Club är 30 år gamla? Inte är 80-talet så långt tillbaka? Jovisst tiden går fort. Bara idag satt jag och startade upp med St Elmo's Fire, försvann in i varenda karaktär i filmen och önskade att jag kanske kunde fått hoppa några år bakåt i tiden. För där på 80-talet fanns fortfarande de starka klämkäcka kraktärerna som vi så länge hade följt sedan ja, 40-tal. Sakta försvinner de på 80-talet men ungdomarna som växt upp med James Dean väljer att spela fullt ut så som de lärt sig. Som vi sedan helt plötsligt började tappa och alla filmer skulle vara baserade på sanna historier eller låta bokförfattare först göra grunden till oss. Ingenting kan få mitt hjärta att pumpa mer än att hitta en Woody Allen film, där inne bland alla bortglömda filmer (hur man nu kan glömma ett geni som Woody Allen?) och se den om och om igen en söndagseftermiddag. Inte heller blir jag olycklig av att blunda och låtsas vara Molly Ringwalds roll i Pretty in Pink , för vem skulle inte vilja spela mot Andrew McCarthys unga jag när som helst? Eller mot John Cryer för den delen? Är det ett så kallat ''Allt var bättre förr''-syndrom som jag lider av eller hade inte filmer mer att bjuda på förr? Är det ändå inte underbart att se de gamla bil-scenerna, ni vet där man hur tydligt som helst ser att de inte kör på någon gata, eller hur karaktärerna har rappa röster och alla heter Baby Face och Sugar Cane, utan att behöva dansa på stänger om nätterna. Slutsats: Det finns inget bättre än den nostalgikänslan gamla filmer ger en. Jag tror jag sätter mig och ser The Graduate en stund. Jag älskar film.